Skip to content

Minnet av revolutionsdagen

22 februari 2011

Den 11:e februari, 22:a Bahman, bestämde jag mig att åka till Tehran för att delta i demonstrationerna där, även om demonstrationer fanns i Qom (och överallt i Iran). Men jag ville veta hur det är att vara utanför Qom under dessa dagar. Jag är helt medveten om revolutionen hade sina rötter från Qom, och att Qom är den mest religiösa staden i Iran. Därför ville jag se om rykten stämmer om att folk från de resterande städerna inte är lika religiösa, och att de inte vill ha det islamiska styret i Iran. Jag måste säga att jag blev helt chockad i Tehran! Nedan följer några punkter som jag ska försöka sammanfatta så gott som möjligt, trots att det är väldigt svårt för mig att hålla mina känslor i styr och måste därför skriva saker och ting i detalj.

1-    Efter att ha klivit av tunnelbanan i Tehran var vi tvunga att gå en lång bit för att komma fram till Meydone Azadi. Det var en lång sträcka dit, och det tog ännu längre tid i och med att gatorna var proppfulla med demonstranter. Det kändes som om vi firar en av Irans största och mest betydelsefula högtider. Det var svårt att gå, man fick stanna gång på gång, trots att folk gick åt samma riktning. Det tog oss mer än 2 timmar att komma fram till Meydone Azadi. Jag har aldrig sätt så många människor gå åt samma riktning, inte ens i Mecka. Det strömmade folk från alla smågator, från överallt!

2-    Medan vi gick såg jag plötsligt en liten folkmassa som blev mycket större på några sekunder. Jag hann knappt fundera över vad det var som pågick innan jag såg President Ahmedinejads ansikte. Jag sprang dit och tog fram min kamera och började blint fotografera utan att kolla på vad jag tar bild på (folk trängdes så himla mycket att jag inte kunde fokusera på fotandet). Plötsligt ser jag någon skaka hand med presidenten och då tänker jag, ”jaha, det får man göra?” och räcker själv fram min hand som han skakar hand med. Folk, unga som äldre, kvinnor som män, skriker högt ”Vi älskar dig, vi älskar dig”. Folk kastar blommor på honom osv. Jag har aldrig sett en president välkomnas på ett sådant varmt sätt, man såg verkligen kärleken i deras ansiktsuttryck!

Väldigt svårt drar jag mig ur människorna, men då ser jag en gammal kvinna skrika ”Ahmedinejad, kolla människor, presidenten är här” och springer med all fart till bilen. Då kvinnan hade en ”halv slöja” på sig blir jag lite intresserad av hennes kärlek till presidenten och springer efter henne. Jag ser att hon knuffar bort folk och skriker om och om igen presidentens namn! SubhanAllah tänker jag. Att han kan vara så älskad av sitt folk, även av de mindre religiösa, trots att han är kallad för islamist och fundamentalist av västerländsk media.

3-    Jag har alltid hört folk säga att det är bara i Qom som folk är religiösa och att man inte stödjer det islamiska styret i de övriga städerna, framförallt inte i Tehran. Ett bevis på det är alla kvinnor som bär på ”halv hijab”, brukar man säga. Jag brukar oftast använda mig av argumentationen som jag hört av andra att de religiösa kvinnorna går inte ut lika ofta som de mindre religiösa. De håller sig hemma. Trots att jag inte var helt övertygad av detta argument använde jag mig av den då den i mina ögon var väldig logisk. Men efter denna demonstration förändrades hela bilden på Iran. Jag blev tillsagd att det är under en sådan dag som alla religiösa Tehranborna går ut på gatorna och visar sig. Och så var det! Det var hundratusentals demonstranter, om inte miljontals i Tehran. Jag kan säga att ca 90% kvinnorna på demonstrationen bar chador! Jag var helt chockad! Man såg nästan bara svartklädda kvinnor, unga som äldre! Så, Ja, Tehranborna ÄR religiösa och vill ha kvar det islamiska styret!


4-    Jag tog nästan inga bilder på folket för att visa att det var en enorm demonstration, är trött på att argumentera för sådant då nätet är fullt av sådana bilder och då valet och andra undersökningar visar det iranska folket firar den här dagen! Jag tog däremot bilder på personer inte visas i västerländskt media. Jag kan tyvärr inte ladda upp många bilder, så ni får tyvärr nöja er med dessa. Förresten, de flesta av dessa bilder som jag visar nu är tagna PÅVÄGEN till demonstrationsplatsen, inte på meydone Azadi.

 

Annonser

Natten till 22:a Bahman

22 februari 2011

Detta inlägg kommer en vecka sent, men det är pågrund av några omständigheter. Berättar här i alla fall om hur det var den 21 Bahman, för att i nästa inlägg berätta om minnet av revolutionsdagen.

Under natten till minnet av revolutionsdagen, som inträffade en torsdag, gick vi som vanligt till dua Kumeyl programmet. Men den veckan skiljde sig från de resterande veckorna. Vi firade revolutionsdagen. In kom många personligheter, bl.a. Shaheed Ayatollah Mutahharis son. Han är kopia av sin far, utseende och moralmässigt. Vi fick äran att sitta med honom och ställa några frågor om hans far. Under hela konversationen sa han aldrig ordet ”min far”, även om frågan var ”… din far”. När han ville besvara frågar om sin far, med ödmjukhet använde han sig endast av ordet ”Shaheed Mutahhari”.

Kl 21.00 hörde vi utrop från grannarna. Hela gatan ökade med orden ”Allaho Akbar”. 10 tals av oss gick även ut på balkongen och började ropa det slagordet. Sedan fick jag veta att detta gör man varje år, till minnet av en natt under revolutionsdagarna då man förbjöds att gå ut på demonstrationer. Från balkongerna och taken demonstrerade man genom att ropa Allaho Akbar. Miljontals gjorde detta på den tiden. Nu gör man det varje år för att minnas denna heliga händelse!

 

Profetens(S) bortgång och 12:e Bahman

02 februari 2011

Under dessa dagar firar vi med sorg minnet av Profeten Muhammads(S) och hans dottersson Imam Hassan(A) martyrskap. Folk här i Qom är svartklädda, banderoller har bytts ut från att handla om Imam Husseins(A) martyrskap till att handla om Profeten(S) och Imam Hassan(A), trummor med klagosånger hörs överallt. Vackrast av allt är att sitta hos Sayeda Maasoma och se alla ”tåg” som kommer in dit för att beklaga sorgen till henne, som är Profetens barnbarn. Det hålls majlis överallt här i Qom, i alla Husayniya och i privata hem, och när majlis är klar så tågar man från husaynian/hemmet till Sayeda Maasoma.

Men, igår var det även minnet av dagen då Imam Khomeini återvände, från exil, till Iran, den 12:e Bahman. Från 12:e Bahman, och tio dagar framåt var det de dagar då hela Iran förändrades, och den 22:a Bahman var den dagen då den Islamiska republiken skapades.

Man firar årligen detta minna med enorma demonstrationer över hela landet. Man började med detta redan igår, men då det är sorgeperiod så kunde man inte fira det till fullo. På min skola hade man de anashid som brukade spelas under revolutionsdagar! Det var en mäktig känsla när vi satt i klassen och fick höra dessa anashid, och höra vissa studenter ropa slagord, och in kommer en man med en massa kakor och gratulationer! Dessa dagar är nämligen dagar som alla Profeter och Imamer drömde om. Som Shaheed Al-Sadr (den första) säger till Imam Khomeini: ” Ya mohaqqeqa holoma alanbiyaa” – O du som förverkligade Profeternas dröm!

Jag beklagar sorgen över minnet av Profetens(S) och Imamens(A) martyrskap, samtidigt som jag gratulerar hela muslimska Ummah över minnet av skapandet av Islamiska republiken!

Morfar Abdulbaqi… återvände till Den Allsmäktige

22 januari 2011

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om min morfar, Abdulbaqi, där jag kort beskrev hans starka Iman och moral. Måste tyvärr säga nu att denna underbara människa har lämnat denna värld, för att återvända till sin Herre.

För några dagar sedan ringde min mor, gråtande, hon kunde knappt prata. Det första jag tänkte på var att något har hänt min morfar. Hon berättade att han hade fått ett blodpropp mitt i natten och att han nu befinner sig i koma. Hon berättade att han vaknade för morgonbönen, bad och satte sig i sängen. Han ville upp ur sängen men blev tillsagd att sitta kvar då det är väldigt kallt och för att han bör vila. Kort därefter kommer någon in till rummet för att kolla om allt är bra med honom, och det visade sig att min morfar är väldigt stel och medvetslös. Han fördes genast med ambulans till sjukhuset och väl där, innan de satte alla kablar och sånt i hans kropp, sa han ”Allaho Akbar” och blev medvetslös igen. Det var nämligen det sista han sa. I 3-4 dagar sa han inget mer, till slut lämnade han denna värld.

Det känns väldigt tungt på hjärtat att en sådan tjänare till Gud har lämnat oss. Han brukade alltid påminna oss om Gud, med ord och handling! Nu får vi titta på hans tjocka glasögon som han läste Koranen med, hans änglalika vita kläder, och hans stol i hörnet där han satt tyst och gjorde thikr och log åt oss.

Farväl morfar! Må Allah välsigna din själ och ge dig den plats du förtjänar i paradiset!

Var god recitera al-Fatiha!

Betala genom att recitera 5 Salawat

05 januari 2011

Salam!

Det var länge sen jag skrev här. Har varit jätte upptagen här. Men jag ska försöka skriva mer här. Ska inshaAllah skriva ett inlägg om hur muharram har varit här i Iran.

Men nu vill jag bara dela med mig om en händelse som har upprepats här i Iran. Det är att man ibland inte betalar med pengar, utan med att recitera salawat, skicka välsignelser över Profeten och Hans hushåll.

Under den tionde dagen av muharram ville jag ta en taxi hem. Men det var väldigt svårt (kommer skriva varför i ett senare inlägg), men till slut hittade jag en taxi som tog mig hem från Haram Hazrate Maasoma(A). Väl hemma tog jag fram plånboken för att betala, men chauffören sa till mig att han inte vill ha pengar, utan att jag skulle skicka välsignelser över Profeten och Hans hushåll.

Igår var jag ute och köpte en ring med Firooz sten. Min fru ville jag skulle skriva ”ya Aba Saleh adrikni”. Jag frågade vart man kan göra det och blev tillsagd att gå till en speciell affär. Väl där frågade jag mannen om det går, och han började skriva. När han var klar frågade jag hur mycket det kostar och han bad mig recitera 5 Salawat. Jag försökte övertyga honom om att ta betalt, då sa han att det finns väl inget mer värt än dessa Salawat! MashaAllah, man blir verkligen tårögd! Hur tjänar dessa personer!

Basij veckan

03 december 2010

Den här veckan kallas för Basij veckan. Vår skola hade en liten utställning som jag fotade.

Det här är ledarens Basij Id-kort. Lägg märke till ”wali amr moslimin” =)

 

Här hade man möjlighet att köpa några Basij produkter, som basijsjalen, radband, turba, dua böcker osv.

 

En student från Kanada (vi har många kanadensare på skolan, 3 i min klass, dags för svenskarna att komma!)

 

Student från Australien!

Utställningen uppifrån.

 

Eid Al-Ghadir i heliga Mashhad

29 november 2010

Det blev ett sent inlägg, men hade inte tid att skriva detta inlägg förrän nu.

I minnet av Eid al-Ghadir blev vi bjudna till den heliga staden Mashhad för ett 5 dagars program. Jag lämnade min fru i Qom och åkte på en 13 timmars lång tågresa med ca 300 andra studenter från Al-Mahdi skolan. Det var hemskt att sitta 13 timmar på obekväma stolar där våra ben mötte den andra personens ben. Men längtan till Imam Redhas moseleum gjorde resan vacker och enkel.

(Här sover en lärare och en elev på tåget)

Det var en 5 dagars konferens vi skulle till. Konferensen handlade om att bevisa Imam Alis(A) rätt till ledarskapet (khilafa) från sunnikällor. Ayatollah Hussein Qazwini var gästföreläsaren.

Vi hade även dagligen workshops som blev ledda av lärda. Deltagarna fick lyssna på ett påstående och argumentera för/emot den genom bevis som de tar ut från sunniböckerna (såsom Sahih Bokhari, Moslem, Tirmizi osv).

Sedan fick individerna skriva sina egna recension och lämna in den till workshopsledaren som väljer ut den bästa av dem. Vinnaren i varje grupp (det fanns 12 workshopsgrupper, varje grupp fick kallas efter en Imam) läser sedan upp sin recension för hela samlingen (de 300 eleverna) i en panel. Han blir ifrågesatt av panelledaren och bör med hjälp av sin workshopsledare argumentera för det han kommit fram till!

(Workshop ledaren argumenterar för sin elevs påståenden)

Denna konferens var hur givande som helst! Behärskar man språket så har man inga fler ifrågesättningar om Imam Alis(A) rätt till ledarskapet! Man utgick främst från al-Ghadir händelsen då det var då Imamen utnämndes till muslimernas ledare. Som ni redan vet så är min persiska fortfarande svag så jag förstod endast en liten del av det som sades, men det räckte för att få en starkare tro på Imamens rätt!

Varje kväll åkte vi till Imamen för att göra Ziyara. Vi gick oftast in tillsammans, stod vid dörren och läste ziyara och dua, lite mosiba. Det gjorde att vi alla fylldes med känslor för att sedan gå in till Imamen med tårar i ögonen. Det var proppfullt vid hans grav, det var svårt att röra vid den. Så här borde alla våra Imamer respekteras, och inte som de behandlas i Medina! Det gör så ont i hjärtat varje gång man tänker på att de fortfarande inte har några gravar där!

Slutligen vill jag önska alla en (sen) välsignad Eid Ghadir. Må Allah(swt) hålla oss fast vid Ahlulbayt(a)