Morfar Abdulbaqi

I det här inlägget vill berätta om min morfar som är över 90 år gammal men som bär på ett hjärta som få kan bära på. Jag ska nu berätta om det sista mötet med honom för över en månad sedan när jag var i Libanon. Jag fick bara tillfället att besöka honom en gång, men den gången är nog tillräcklig för att ge er en bild av hur han är som person.

Innan jag berättar om mötet med honom vill jag bara säga att min morfar är över 90 år gammal, har en svag kropp p.g.a. sin ålder, hör väldigt dåligt och kommer inte ihåg något, han kommer knappt ihåg namnet på sina barn.

När jag kom hem till honom så kände han inte igen mig, han hade glömt bort mig trots att han hade sett mig för ca en månad innan.

• När jag kom dit så frågade min moster min morfar om han kände igen mig, då sa min morfar: “han är mitt hjärta, han är den jag älskar”. Wow, tänkte jag som vet att han inte kände igen mig. Men för att inte “dissa” mig och säga att han inte känner ingen mig så svarade han med ett sådant vackert svar.
• Under tiden blev jag introducerad för honom. Jag satt bredvid honom i soffan och pratade med mina kusiner och mostrar. Ca var 10:e minut blev jag tillfrågad av min morfar om det är dags för bön. Varje gång jag sa att det var flera timmar kvar, stirrade han på mig med stora ögon och en min som inte går att beskriva, chockad och förvånad, sen säger han, “flera timmar kvar??? Så länge??? Under Hela de 2-3 timmarna som jag tillbringade hemma hos honom sa han inte ett enda ord förutom de frågorna om när det är dags för bön, han tänkte endast på bönen! SubhanAllah!
• Innan jag åkte iväg sa jag till honom att jag ska åka till Iran, och där kommer jag självklart besöka Imam Redha(A). Innan jag hann berätta klart såg jag att han hans ögon fylldes med tårar och han började gråta av att höra Imam Redhas namn. Han bad mig be för honom där!
• Trots att han har väldigt svårt att röra sig och behöver en person som hjälper honom hela vägen dit han ska, så insisterade han om att han vill gå till dörren för att ta farväl av mig
• Bilden ni ser ovan togs några år tillbaka när hans hälsa var mycket bättre. Jag kan fortfarande inte förstå hur han vaknar på morgonen, tar en dusch, för att sedan be morgonenbönen.

Vi som är i 20 års åldern orkar inte vakna på morgonenbönen och önskar att man inte behövde tvaga sig för att inte vakna helt (för att sedan kunna sova igen), men han, vid 90 års åldern, har styrkan att vakna på morgonen, duscha och be. Och under resten av dagen endast tänka på bönen. Vi kan inte ens tänka på Gud under den korta bönen.

Må Allah ge oss stark Iman, åtminstone som min morfars Iman!